Saknaden och tomheten efter dig Lilleman, är såååå stor.

Det går bra nu när mina älskade killar Henrik o Malte är hemma... Men hur går det sen???
När det är dags för Henrik att återvända till jobbet och när Malte sover eller är på dagis?

Snart begravnig för vår lilla ängel. Usch, känns hemskt... begravnig??!! Han ska ju vara här..!??!
Jag har fortfarande inte orkat packa ner Lillemans kläder eller bett Henkan sätta upp barnsakerna på vinden. Har ju haft ont efter kejsarsnittet, så har ju inte kunnat heller. Men nu känns det nog så pass bra fysiskt att jag skulle kunna sitta i soffan och sortera, packa ner kläderna. Men tror inte jag skulle fixa det psykiskt.

Jag och Henrik har pratat/pratar en hel del om vad som hänt och om saker som måste fixas på grund av vad som hänt.
Och vi ... tar det nog så bra som det går, när man går igenom något sådant här. Men nu börjar mina tankar vandra mer och mer. Vi är ju glada, uppåt i humöret om dagarna... mycket för Maltes skull, men också för att vi har sett till att sysselsätta oss hela tiden med olika saker och att vi har haft besök av familj / vänner varje dag.
Men så undrar jag och oroar mig hela tiden, för hur Henkan igentligen mår. Hoppas ju så klart att det jag ser och får höra från honom stämmer... Men man vet ju aldrig, det är ju bara en själv som kan höra sina tankar och känna sina känslor.

Det är även många runt oss som ska ha barn... och man är verkligen glad för deras skull, man vet ju hur mycket lycka ett barn kan ge en. Men man känner ju även stor sorg för att vi mist vårat. Och det kommer kanske bli lite tufft när man ser små barn som gör något speciellt, och man kommer tänka på att vårat barn skulle varit där och kanske gjort samma sak... Men det är ju säkert oundvikligt att känna så.


Vi är lyckliga som har varandra Och Malte...  men olyckliga för att du inte finns här med oss Lilleman!

♥         ♥         ♥         ♥         ♥         ♥         ♥         ♥         ♥         ♥         ♥         ♥         ♥