Min älskling... tänk om...!

Tänk om...
Tänk om jag hade kunnat känna att något var fel INNAN det var för sent...
Tänk om man hade kunnat se på ultraljuden vad som höll på att hända...
Tänk om jag ändå hade fått mer tidiga sammandragningar...
Tänk om...


... Hade du funnits här då?

Jag saknar dig så enormt mycket. Jag har ett minne av dina knuffar och sparkar, jag har ett ärr på min kropp, jag har ett brustet hjärta, jag har en nybliven mammas kropp... allt detta och mer som påminner mig om dig.
Men jag har inte dig att hålla om. Du finns inte här vid mitt bröst, jag får inte höra dig skratta eller gråta. Det gör så ont...
Tomheten gör sig påmind om och om igen, tårarna rinner längs kinderna.
Vi försöker undermedvetet fylla våra dagar med så mycket som möjligt, för att slippa känna smärtan. Men den finns där! Jag känner den ofta, jag känner den nu!

Jag vill bara skrika VARFÖR!!!! Varför du? Varför händer detta oss? Varför fick vi inte lära känna dig och du, oss? Varför blev vi bestulna på din uppväxt, ett liv tillsammans?
Varför kan man inte vrida tillbaka tiden och veta vad som höll på att hända... då kanske du funnits här.

Jag vill bara skrika till alla som gnäller på sina barn eller sina graviditeter:
VAR glada att ni har dom... Allternativet är inget man vill leva med.

Men man tänker nog inte så förrän man själv har upplevt detta som vi har gjort. Och jag klandrar inte dom, jag tyckte själv att jag såg ut som ett troll när jag var gravid... jag "skällde" på Lilleman när han sparkade så att det gjorde så ont :)
Hade jag vetat... hade jag kunnat göra om... hade du varit i min mage nu... så hade jag låtit dig sparka mig både gul och blå utan att klaga. Jag hade till och med givit dig ett leende.