En del undrar hur vi mår nu, ett tag efter det att Lilleman togs ifrån oss? Både i blogg och utanför...

Jag kan ju inte prate för oss båda, min sambo och mig... Men som jag känner det, så är det nog som det jag har skrivit här nedanför (ett svar som jag skickade till nilla-pillas blogg, som frågade).

Ja, det är fortfarande väldigt tufft, men man lär sig på något sätt att "leva med det"??!!! (Det är de som man intalar sig själv iallafall och det som andra försöker intala en...)
Inga föräldrar ska behöva uppleva något så smärtsamt... och ändå finns det de som gör det.

Jag är glad att vi har vår "stora" gosse. Utan honom, så vet jag inte hur vi hade tagit oss igenom detta. 
Dagarna går bättre och bättre, men man känner ändå en oerhörd tomhet. 
Man är glad för andra, men ledsen för en själv.

De runt omkring oss säger att vi är oerhört starka... Jag är inte stark... jag vet bara att jag måste ta tag i vardagen, för Maltes skull, för vår familjs skull.
Man tänker/ser verkligen livet på Malte, andra och annat...på ett helt annat sätt.

Hur som helst, vi mår ok..! Skrattar mycket - är ledsen ibland. Som jag har skrivit i min blogg innan... 
"Det är lättare att vara glad, än ledsen".