Ett år sedan...
Jag förstår inte det... det har gått ett helt år!
Det känns som om det hände för några månader sedan, samtidigt som det fortfarande känns å overkligt.
Hur tar vi det då? Hur tar jag det?
Jag kan ju egentligen bara prata för mig själv. Så klart är det de värsta som har hänt oss båda... Men alla tar sorg, hanterar sorg och visar sorg på olika sätt. Finns det rätt eller fel sätt? Jag tror inte det.
Ser man på hur jag har hanterat det, så kan jag varken säga att jag har hanterat sorgen på rätt eller fel sätt. Jag pratar om det men har ändå problem med att visa vad jag känner öppet... Även för Lillemans pappa. Det är jobbigt att visa sorgsna känslor, jag känner mig "svag"??? Ibland kommer tårarna ändå framför någon och det känns så jobbigt för mig... jag vill inte att någon ska se... se mig ledsen, utsatt, sårbar...svag??
Jag är den glada, den pratiga, den som stöttar andra... och det är lättare att visa ett leende än tårar. Än idag har jag aldrig gråtit ut ordentligt, även när jag är själv så försöker jag stoppa tårarna.
Jag vet inte varför egentligen... ska jag skylla på någon?? Är det jag som är knäpp? Usch, jag vet inte...
Vid ett tillfälle så kände jag att jag inte orkar längre, jag vill prata med någon... jag behöver någon som lyssnar, som inte känner mig, så att jag kanske vågar gråta... det eller så brister jag itu...!
Jag tog nummret till en psykolog som jag hade, tog mig mod till att ringa, berättade hur jag mådde... samtidigt som jag försökte hålla tillbaka gråtet, skriket, eftersom jag hade några vänner i köket (jag hade smygit iväg för att göra ett samtal).
- Ja, jag förstår att du tycker det är jobbigt... tror du att du behöver boka en tid? Eller har du någon vän du kan prata med? (sa tanten,psykologen i luren).
- Jo, vänner har jag ju. Svarade jag.
- Ja, jo... det kan jag ju... men...
- Men då tycker jag att du kan försöka prata med någon av dina vänner, så får du höra av dig om du behöver boka en tid här.
Ja, jag kan ju säga att efter det har jag inte försökt igen.
Jag pratar väl en hel del om Lilleman, men när jag känner att tårarna är på väg, så byter jag samtalsämne direkt.
Under den här tiden som jag har skrivit detta, så har jag nog börjat gråta 4- 5 ggr men satt stopp för det igen... det är liksom en vana nu... Jag kan inte släppa ut det helt...
Ovanpå detta har jag en i familjen som jag har sagt upp bekantskapen med... en av orsakerna är att hon inte ringde en enda gång efter Lillemans begravning för att kolla hur det var med mig, M eller H.
Hon hade massor av olika bortförklaringar som att hon inte hade pengar på mobilen, inga bensinpengar m.m. Det konstiga är att hon ringde min syster, sitt jobb m.fl. På hennes FB status stod det vid ett tillfälle att hon bara hade pengar till de viktiga samtalen. Hon vet själv... därför skriver jag det här. Och jag vill prata av mig..!
Jag vet inte hur man lyckas vända detta, till något som jag skulle ha gjort fel? Men tydligen så är jag väldigt elak som tycker att hon har handlat fel, då jag fick utskällning av min ena syster, att hur jag kunde säga att "familjen" är så hemsk. Det knasiga är att jag har inte sagt något osanning, elakt eller något annat om någon i min familj. Detta som jag berättar här är om min ***** och hon vet själv vad som har hänt. Att som vuxen människa göra sådana saker (eller inte göra), är något som jag inte kan förstå.
När Lilleman dog eller när vi hade haft begravning, var det ingen av mina släktingar från mammas sida, (utom minsta systern Jaana), som ringde och beklagade sorgen till oss. Vi fick nått meddelande på FB... thats it!
Förlåt mig om jag tycker det är för djävligt..!
Nu har det gått ett år... och nu inför eller på "årsdagen" är det inte någon från mammas sida som har hört av sig...
Därför skriver jag ofta på FB (och här) hur mycket H's familj betyder för mig...oss. Likaså pappa & hans sambo Lena. De har alltid funnits där och stöttat oss. Jag vet att det är tufft för dom med, att förlora ett barnbarn.
Nu ska jag lägga mig, jag ska upp om 4 timmar och lämna M på dagis. Senare ska jag ner till Lilleman och bara sitta där läääänge...
Uppdatering...
Jag vill så klart tacka alla mina/våra vänner som har varit underbara och stöttat oss så mycket ni kan.
Det är lycka att ha er runt oss.
Puss & Kram till er!
Stor klump i halsen nu, fina du,
Finns inga rätt eller fel, känslor är där dom kan man inte styra över.
Så ledsamt att du i sorgen behöver spendare energi att vara ledsen över din "bekantskap"
Jag kommer snart Sandra, jag hoppas verkligen att jag kan hjälpa dig igenom dina svåra stunder! Om vi nu behöver supa ikapp o att vi gråter som små barn ihop!
Älskar dig fina vän, Du är värt att bara ha glada männsikor runt dig som ger dig energi o inte tar den!
O din Lilleman är en stjärna som alltid kommer att lyssa över dig!
Stor Kram!
Håller med Katleen.
Finns inget rätt eller fel i hur man ska sörja. Vill du skrika, så är de ok lixom.
Jag kan INTE FÖRSTÅ hur ens egen familj kan göra så mot en. Personen i fråga har själv varit med om en sådan sak, att förlora ett barn. Ens familj är till för att stötta. Tycker man att det är jobbigt att prata om, så kan man ju bara ringa och prata om vad som.. väder och vind. Då visar man ju att man finns där och bryr sig. Men du får se det att de är dom som förlorar på detta. Missar Maltes uppväxt och den härliga personlighet som han har. Du har en sån fin familj på H. sida. Dom stöttar och bryr sig. Massa pussar, kramar och styrka till er idag.
